Fredrik Öbergs Blogg

Iron Sky och hur långa produktionstider dödar projekt

Fredrik Öberg — Mon, 20 Feb 2012 18:53:02 +0000

Inget dödar ett projekt lika definitivt som en för lång produktionscykel. Vi ser det tyvärr hela tiden i min bransch men även filmens värld, och för någon vecka sedan snubblade jag över det mest konkreta exemplet någonsin, och ja…jag vågar skriva om det redan innan jag sett filmen.

Grundproblemet med långa produktionstider är tiden hinner springa om produkten innan den ens är lanserad. Inom webb kan det vara en modern design som hinner bli mainstream, eller att man i början ligger i teknisk framkant men vid leverans har det kommit ut något bättre. Man ska givetvis inte basera sina projekt enbart på teknik eller form men (framförallt) vid lansering är det aldrig fel att kunna visa upp något konkurrenterna inte har.

Tyvärr finns det även en naturlag om att produktionscykeln förlänger sig själv om den blir för lång. Istället för att blicka framåt börjar man titta bakåt på jobb redan gjort istället för att göra klart det man har framför sig. Eftersom det blir enstaka punktinsatser försvinner helheten och helt plötsligt har man något framför sig ingen är nöjd med.

Men till exemplet, 2006 landade en trailer om Nazister på månen som en bomb i internetforum. Ämnet var tillräckligt edge-igt för att väcka uppmärksamhet men för absurt för att väcka anstöt. Filmen Iron Sky utspelar sig i en alternativ verklighet där Nazisterna i slutet på kriget flydde till månen, där de byggde en bas och förberedde sitt återtåg till Jorden.

Trailern har egentligen allt, en idé man aldrig sett förut, en tydlig estetik och framförallt, humor!

www.youtube.com/watch?v=4KEueJnsu80

Sen hände…Väldigt lite….Men 2010 fick lanserades denna trailer, det filmade materialet var givetvis ett positivt tecken på att något faktiskt till slut skulle komma. Men vad har hänt med estetiken? Plötsligt ser basen ut som något från Matrix Revolutions (eller valfri dålig scifi/krigs-film. Ljussättningen är tagen direkt från 300, men ett visst hopp hyste man fortfarande.

www.youtube.com/watch?v=pgQIWXMGHDs

Så kom den till slut…Den officiella trailern, borta är all charm och orginalitet, ersatt av en blandning av Cloverfield, Independence Day och ”Not another…. movie”. Det enda som är kvar från första trailern är grundidén, som man vid det här laget sedan länge tröttnat på. Och…Sarah Palin som president! Vilket säkert var jätteroligt i manusmötet år 2008 men något som inte ens platsar i Family Guy år 2012. Allt som var djärvt med den första är nu utspätt till att funka mainstream och fokus har istället gått till att klämma in fler pixlar i CGI-n

Jag skulle slutligen vilja nämna att fallet Iron Sky har troligen mycket att göra med att de helt enkelt fått för stor budget och därför satsat för mycket på specialeffekter och mindre på manus. Men jag har svårare att koppla det till min egen verksamhet…

Vad jag lärt mig från ”Steve Jobs” – Fokusering

Fredrik Öberg — Sun, 22 Jan 2012 21:44:56 +0000

Focus is saying no – inte det mest livsomvälvande ciatet jag någonsin hört men det jag minns absolut bäst från boken. Givetvis på grund av sin självklarhet och hur det faktiskt relaterar till alla lyckade och misslyckade jag personligen varit med om. Det tas upp i boken i kapitlet om Steves återkomst till Apple och hur företagets bokslut vändes till vinst genom att sluta göra många produkter av dålig kvalite och istället göra få men väldigt bra.

De flesta har förträngt detta men Apple producerade under mitten av 90-talet skrivare, handdatorn ”newton” och hade en djungel av produktmodeller på sina datorer ingen kunde begripa sig på. Fokus var att göra så mycket vinst per maskin och inte produktens kvalté.

Samma fel görs om och om igen på webbsidor och är en av aspekterna där webben tyvärr inte har utvecklats nämnvärt sedan dess genombrott. Företag vill alltför ofta proppa in så mycket information och funktioner som möjligt och ingen prioritering av innehållet görs. Följden blir att kunden inte hittar vad man faktiskt erbjuder och vad ni är bra på. Faktum är att apple hade en hel del bra produkter och teknik under 90-talet även innan Steve kom tillbaka men var helt enkelt för svåra att hitta, och förstå varför de var bra. iMacens succé berodde långt ifrån enbart på design (tekniskt var den t.o.m ganska underlägsen) utan att man tydligt fokuserat på att göra det enkelt för användaren att surfa på nätet och fyllde därmed helt enkelt utrymmet på marknaden för ”vanliga människor” som bara ville upptäcka internet.

Mer är helt enkelt inte alltid bättre. Det som görs runt själva kärnan i projektet ska vara där för att stärka upp grunden och för att behålla en idé genom hela produktionen krävs tyvärr en hel del nej. Det kan vara väldigt jobbigt, speciellt när man lagt ner mycket tid på något som i slutändan helt enkelt inte funkar med ens mål. Men vågar man bara det hittar det som valts bort ofta en plats i nya projekt. Ett utmärkt exempel är just handdatorn Newton som lades ner efter enorma förluster men återuppstod ett antal år senare som en kritisk del av iphone.

Om du inte betalar för produkten…

Fredrik Öberg — Tue, 27 Dec 2011 14:05:24 +0000

Jag fick för ett tag sedan en fråga om hur länge saker man lägger upp på webben sparas, och väckte i samma andetag en väldigt bra poäng, nämligen att debatten nästan alltid handlar om ens egna bilder eller annan personlig information. Men faktum är att man ännu oftare faktiskt lägger upp information om andra, vänner, familj, arbetskamrater mm… Och det medför ett visst ansvar att i alla fall känna till grundpelaren i hur sociala sajter fungerar, nämligen: Betalar du inte för produkten, är du produkten. Där nyhetssajter driver trafik via innehåll de själva publicerar drar facebook intresse via innehållet sina användare publicerar. Därför är det rent naivt att tro att Facebook har någons sorts intresse av att skydda information du lagt upp.

De nya kontrollerna för att enklare skydda statusar är givetvis ett stort steg frammåt för att skydda det man lägger upp från obehöriga, men de kommer inte som en god gärning utan enbart för att skydda sina marknadsandelar från google+ som byggt sin tjänst med integritetsskydd som huvudfokus.

Det kan givetvis bli aktuellt att ha en gräns för hur långt man kan gå tillbaka i någons status av rent logistiska skäl men detta är rätt föga troligt. Det kan även finnas ett skimmer av falsk säkerhet i att ”ingen kommer ändå att använda Facebook om 20 år”. Vilket om man kollar på ödena för MySpace, Friendster, Lunarstorm mm. Mycket väl kan vara sant. Däremot kan mycket väl sajterna ligga kvar och min erfarenhet är att väldigt få aktivt tar bort sina konto utan låter de bara ligga kvar. Som lite ovetenskaplig research gick jag in på mitt gamla MySpace konto och noterade att inte en enda av mina vänner (samt. bevisligen: jag själv) hade tagit bort sina konto.

Kort sammanfattat, det enda skyddet man har för hindra att information man inte kan stå för om de en dag läses av ens barn, föräldrar, arbetsgivare mm är att inte göra dem offentliga.

Vad jag lärt mig av ”Steve Jobs” – Design

Fredrik Öberg — Tue, 06 Dec 2011 22:40:09 +0000

”Design is not veneer” - Fritt översatt: Design är inte fasad, eller mer ordagrant ”fanér”, alltså det där papperstunna materialet IKEA sveper runt masonitskivor för att få dem att se ut som högkvalitativa material. På detta geniala sätt sammanfattade Steve skillnaden på den första iMac-en och PC-industrins snabbt ihoprafsade motsvarigheter. Deras konkurrenter såg att Apple sålde blå, gröna och röda datorer och svarade därför med att måla sina existerande produkter i liknande färger och förväntade sig resultat.

Det Steve var helt ensam om i datorbranschen att förstå var vikten av bra design, och att definitionen av bra design går hela vägen ner i produktens själ (en term jag aldrig trodde jag skulle använda). Steves filosofi var att om en produkt hade ett medvetande skulle dess enda väg till glädje vara att användas i sitt rätta syfte. Denna filosofi blev sedan en del av Pixars genombrott Toy story, där leksakernas mål i livet är att dess ägare leker med dem, och deras största rädsla att bli ersatta av en nyare leksak eller bortglömda.

Steves maniska läggning för harmoni i allt Apple producerade var till en början inte helt till hans fördel. Ingenjörerna på den första Mac-datorn fick order att göra om kretskorten för att linjerna från kretsarna var för nära varandra och han vägrade ha en fläkt i den eftersom de ”störde harmonin”, vilket ledde till att komponenterna i datorn hettade över och gick sönder. Men det går inte att neka till att denna inställning av att noga designa produktens varje del lika noga som dess helhet är den största anledning till deras nutida succé.

Min största lärdom av detta, ja…Dels att inget som är så självklart kan gå en rakt förbi, så många gånger har man stått inför uppdraget att ”re-designa” en sida, men inga mängder av lens flares, gradienter och drop shadows gör en skillnad som räcker längre än nyhetens behag. En sann omdesign bör börja redan i komponenterna besökaren aldrig ens kommer att se (mao: koden) och jobba därifrån.

Förutom det insåg jag i kapitlet om Apple Store hur mycket mer än själva produktens design som påverkar upplevelsen av designen. Allt från Logotyp, webbsida, butik, förpackning mm påverkar hur man upplever produkten. Det blev supertydligt när jag gick till Media Markt för att kolla på en kamera jag i mitt huvud trissat upp till skyarna genom artiklar, webbsidor mm. Den dammiga metallbiten jag fann, inklämd mellan billiga modeller med klumpiga larmkablar fastsatta på ett sätt som gjorde det omöjligt att hålla kameran på sättet designern tänkt förstörde helt mitt köpbehov…Något jag med tanke på priset ironiskt nog i skrivande stund är tacksam för.

Sammanfattning: Så mycket mer än färgglada datorer

www.youtube.com/watch?v=83nS4EGKU04

Vad jag lärt mig av ”Steve Jobs” – introduktion

Fredrik Öberg — Mon, 05 Dec 2011 20:29:33 +0000

Jag har alltid ansett mig vara en ganska neutral Apple-användare. Mina första intryck var inte helt positiva, det var under de svåra åren på 90-talet när all användarvänlighet var borta men företaget ändå höll sig kvar i tänket att man visste bättre än den som faktiskt använde datorn. Man kunde tex inte manuellt kunna mata ut disketter, utan istället givetvis göra den logiska handlingen att slänga dem i papperskorgen, mjukvaran ville hur som helst inte alltid släppa ifrån sig disketten och därav föddes lösningen att få ut dem med det berömda gemet som alla Apple-användare vid den här tiden hade nära datorn. Detta tänk är givetvis i högsta grad levande men nu faktiskt till Apples fördel. Å andra sidan fick jag vara med när Apple fortfarande var lite av ett slutet sällskap som förstod hur bra allt var till skillnad från den tröga massan och därför lite coolt. Denna period började när jag 2001 köpte min powerbook, tog rejäl fart när jag köpte min Mac mini 2006 och dog tvärt när iPhone 3g kom och ingen ägodel kunde vara svennigare. Även om coolheten dött lite kan dock ingen ifrågasätta att produkterna bara blivit bättre.

Det var med dessa delade erfarenheter jag satte mig ned med boken om Steve Jobs för en dryg månad sen. Med huvudet sprängfyllt av fakta från ytliga tv-biografier, hyllningskrönikor och kritiska kommentarer av ovanstående (oftast) skrivna av Android-fans. Jag förväntade mig faktiskt inte allt för mycket mer, speciellt med tanke på att boken inte är skriven av Steve själv utan en journalist. Till en början var förväntningarna precis i linje med upplevelsen. Korta beskrivningar om uppväxt, känslomässiga utbrott, droganvändning och förvandling från hippie till diktatorisk företagare avhandlades snabbt och utan större överraskningar.

Det var inte förrän boken kom till hans största ögonblick, lanseringen av den första Mac-en som historien blir riktigt intressant…Och tro mig, den blir väldigt intressant. Det är nämligen hur tydligt det är att boken handlar lika mycket om Apple som om Steve, och precis som man kan förvänta sig lika polariserat som Steve själv, båda var utan varandra nära konkurs, och i andra spektrumet nära att förgöra varandra när de var för nära. Bara denna relation håller boken vid liv men min största behållning är den otroligt detaljerade berättandet om hur Apples strategier och produkter framkommit. Läror som jag länge kommer hålla med mig och försöka applicera i den mån det går på min arbetsroll.

Därför kommer jag inte recensera själva boken, det har redan gjorts av bättre kvalificerade människor, jag tänkte istället försöka sammanfatta min behållning i dessa kategorier: Design, Företagande, Arbetsprocess & Ledarskap. Inlägg som förhoppningsvis inte är för långt borta.

Egna typsnitt på webben

Fredrik Öberg — Sat, 03 Dec 2011 01:55:22 +0000

Två av de största förändringarna på webben under de senaste åren är Flash nedgång samt användandet av ”icke standard”-typsnitt. Det som de flesta inte tänker på är att de inte är helt orelaterade. Flash användes fram tills iPhones introducering i allt större utsträckning till att skapa webbsidor med egna typsnitt. Den här artikeln är inte tänkt att vara en teknisk guide om hur man praktiskt gör utan mer en övergripande beskrivning för att hjälpa er göra ett val.

Kort om typsnitt

Wikipedia definierar typsnitt som ”en uppsättning bokstäver, siffror och tecken med ett karakteristiskt och genomgående utseende, och ett gemensamt namn”.

För webben finns två huvudfamiljer, serif och sans-serif. En serif är kort sagt det tvärstreck som avslutar en bokstav, ett klassisk serif-typsnitt är Times New Roman. sans-serif (från franskans ”utan”) betyder helt enkelt att typsnittet inte har dessa streck, ett exempel på detta är texten du läser nu som är skriven i Arial.

Ännu kortare om typsnitt på webben

Grundorsaken till att man från början inte kan använda vilket typsnitt som helst är att för att text ska kunnas visas på din skärm måste typsnittet vara installerat, moderna datorer är givetvis smarta nog att byta ut typsnittet mot ett annat som finns på maskinen, men då har du som producerat sidan helt tappat kontrollen över hur texten på din webbsida visas.

Påföljden på detta på webben blev att man helt enkelt bara använde typsnitt som fanns på alla sorters datorer (Mac, Pc, Unix) vilket helt enkelt var Arial, Verdana, Times och Courier, men i slutet av 90-talet när datorer och uppkopplingar blev bra nog för att man ens skulle tänka på design uppstod ett krav från webbdesigners att kunna tänka utanför dessa ramar.

Här följer en kort (kronologisk) beskrivning av bättre och sämre metoder. Det som kan sägas om alla metoder är att de nästan alltid används enbart till Rubriker och Menyer.

Spara texten som bilder

Den äldsta och mest beprövade metoden, var mest positiva aspekten är att designern faktiskt själv för en gång skulle kan bestämma utseendet helt själv.

Metod: Man sparar texten i bitar som bilder och lägger in dessa på webbsidan.

Fördelar: Utseendet är identiskt med designen och konstant hur gammal/ny och vilken sorts dator/webbläsare den visas på.

Nackdelar: Texten kan inte läsas av sökmotorer och påverkar sökresultatet negativt. Blir snabbt en logistisk mardröm när sidan ska uppdateras, eller ännu värre vid globala ändringar, tex om rubrikerna behöver ändra storlek behövs varje bild sparas om, samt att dessa ändringar vanligtvis inte kan göras av webbpubliceraren utan en designer måste kopplas in.

sIFR

Lanserades sent 2008, sIFR konverterar text till Flashobjekt som byter ut textens utseende med det önskade typsnittet. I Flash kan du kan bädda in typsnittet i själva filen och därför måste in användaren ha samma typsnitt. Denna metod är hyfsat svår att implementera själv men blev väldigt vanlig genom plugins i olika webbpubliceringsverktyg.

Metod: Du konverterar en typsnittsfil till en .swf-fil som du laddar upp till din server samt med hjälp av javascript aktiverar den. Om man inte har flash installerat visas ett ”defaulttypsnitt”

Fördelar: Fungerar i överlag stabilt när man väl lyckats implementera den. Bra framförallt för stora typsnitt.

Nackdelar: Påverkar sökbarheten negativt (dödar den dock inte helt vilket vissa tror), fungerar bara för användare med Flash installerat (alltså marginellt stöd på mobiltelefoner / surfplattor). Begränsar möjligheten att påverka texten med stilmallar.

Cufón

Kom mig till känna tidigt 2010, I början väldigt likt sIFR, men helt enkelt lite bättre på alla punkter samt mycket bättre på vissa. Den metod jag just nu använder till denna sida.

Metod: Väldigt likt sIFR, man generar en javascript fil med typsnittet och laddar upp den tillsammans med en grundfil, men med den stora skillnaden att det är Javascript och inte flash som hanterar omvandlingen vilket gör det kompatibelt med nästan alla plattformar.

Fördelar: Går att använda med i princip alla typsnitt förutom riktigt gamla postscript varianter. Fungerar (inte perfekt, men bra) med Stilmallar. Funkar på alla plattformar så länge användaren har javascript aktiverat.

Nackdelar: Ibland kan man se ett synligt glapp mellan ursprungstypsnittet och det önskade innan sidan helt laddat. Kräver att man i förväg bäddat in glyferna, mao. om man glömt manuellt lägga in ÅÄÖ försvinner de ur orden.

@font-face (hostad)

Troligen tekniken som kommer ta över ovanstående sätt helt inom några år. Helt enkelt typsnitt som är hostade på en dedikerad plattform. Kan jämföras med Spotify fast för typsnitt. Både Typsnittsfilen och tillhörande kod ligger på en extern server som läses in från sidan, på så sätt behöver inte den webbansvariga uppdatera filer eller göra ändringar manuellt.

Metod: Beror lite på leverantör, men i vilket fall det absolut enklaste att installera, i regel bara att länka in ett par javascript. Den största leverantören just nu är Adobes https://typekit.com/

Fördelar: Som Cufón men stabilare, laddar snabbare och mer framtidssäkert. Man slipper ”glappet” (beskrivet under cufón).

Nackdelar: Den enda nackdelen, och tyvärr är det en ganska stor sådan. Är att man är bunden till typsnitten som respektive leverantör tillhandahåller, och hittills är utbudet ganska skralt. Oftast

@font-face (lokala filer)

Som en kombination av Cúfon och hostade metoden av @font-face. Bygger på att man på sin server lägger upp typsnittet i tillräckligt många filtyper att man täcker upp de olika kraven från operativsystem och webbläsare.

Fakta om den nya toppdomänen .xxx

Fredrik Öberg — Tue, 11 Oct 2011 12:49:02 +0000

Vare sig vad man tycker om det är den nya toppdomänen .xxx här för att stanna, och tyvärr är det inte något man som företagare bara kan strunta i. I korta drag är .xxx en ny toppdomän som är reserverad för porrbranschen. ICM Registry har sedan år 2000 jobbat för att få igenom den som fullvärdig toppdomän (som .com, .net, .eu osv) och den 6:e December lanseras den för den breda allmänheten.

Hur skiljer sig .xxx från en vanlig toppdomän?

.xxx kommer introducera några helt nya funktioner som automatisk virusskanning och ett gemensamt betalningssystem som bara kommer finnas för sajter under .xxx och därmed garanterar ett visst skydd för besökare. De stora argumenten från de som står bakom domänen är att ”rensa upp” i en bransch som är synonym med virusspridning och kreditkortsbedrägerier samt erbjuda ett sätt för föräldrar att blockera ovälkommet innehåll för egen del men framförallt för barn. Det finns en rad högtravande ambitioner om att bekämpa bla. barnporr som visserligen är hedervärt men jag kan inte se hur det kommer göra någon skillnad.

Detta kan visserligen vara positivt för branschens konsumenter. Dock har jag svårt att tro att branschen själv är intresserad av denna standardisering. Ser inte heller något allmänt uppsving då porrbranschen har vart etablerad på internet i över 20 år och jag har svårt att tro att en uppsjö av sajter kommer startas för att det finns en ny toppdomän att registrera adresser i.

Hur påverkar det mig som inte har något att göra med porrindustrin?

De som påverkas absolut mest av detta och det som gör detta till en ren sedelpress för de som står bakom .xxx är företagare som helt enkelt inte vill ha något att göra med porrbranschen som nu måste skydda sina varumärken från att bli ofrivilligt sammankopplade med porrindustrin. Enbart ICM förväntas tjäna runt $200,000,000 per år och de registrarer som fått licens att sälja domänen kommer också få en del beskedlig del av kakan.

En, under omständigheterna positiv aspekt är att man inte behöver köpa sin egen .xxx domän för att hindra någon annan att göra det. Man kan helt enkelt blockera ”sin” domän från att köpas av någon annan, då krävs att man har samma domännamn registrerat samt att man har ett matchande varumärke som registrerades innan 1:a September 2011. Det verkar idag vara oklart hur länge man kan blockera men det är minst i 10 år. Gissningsvis kommer man förlänga blockeringen i 10-årsintervaller därefter.

Hur spärrar man sin domän från .xxx ?

I Sverige är det NameISP som hanterar .xxx ansökningar, ni kan direkt gå till http://www.nameisp.com/tld.asp?tld=xxx för att starta ansökningen. Sök fram ert domännamn och börja ansökningen, se till att Sunrise B är markerat. Priset är idag 796:- I registreringsavgift och 1100:- i ansökningsavgift och gäller alltså minst 10 år. Med andra ord ungefär vad en vanlig toppdomän kostar. Det finns bolag som hjälper till med detta men då får ni räkna med en högre totalkostnad.

Vanliga Frågor

Är mitt varumärke per automatik skyddat? – Nej, ditt enda skydd är att du innan den 28:e oktober får ”blockera” andra för att använda ditt varumärke som .xxx domän.

Får vem som helst använda en .xxx domän? – Nej, enbart sajter med ”vuxet innehåll” får använda en .xxx domän.

Kan man registrera vilket namn som helst? – Nej, det finns en ordlista utvald av ICM med bla. verb och personnamn (framförallt på kändisar) som inte går att registrera, vad som händer med dessa är dock oklart. De kan förbli blockerade eller säljas ut via auktion.

Viktiga Datum

28:e Oktober 2011 – Sista dagen för att ansöka om en blockering, den s.k Sunrise B perioden

8:e November 2011 – Landrush inleds, alla får ansöka om domäner. I de fall flera intressenter ansöker om samma domän kommer tvisten lösas genom auktion.

6:e December 2011 – Domänen släpps helt fri på ”först till kvarn”-basis, s.k General Availability

Uppdatering 20111206

Storföretag, bla. Coca Cola Ford och Burger King har börjat jobba för att stoppa ICANNs ökning av toppdomäner, läs mer på :

http://www.resume.se/nyheter/media/2011/12/05/coca-cola-vill-stoppa-nya-toppdomaner/

Facebook places läggs inte ner

Fredrik Öberg — Tue, 04 Oct 2011 12:22:17 +0000

Mycket har sagts om att Facebook places nedläggning den senaste tiden, när t.o.m mashable skrev om det trodde jag faktiskt själv på det. Men på fredagens frukostseminarie på cloud nine pratade Sam Rihani från Facebook om deras kommande satsningar och places kommer i högsta grad vara kvar. Missförståndet handlar om är en satsning på en groupon-liknande tjänst i USA (rabatter baserat på vart man bor helt enkelt) som kommer läggas ner, samt att knappen för places i mobilappen ev. Kommer byta namn.

Den här informationen kommer alltså direkt från Facebook. Vill ändå tillägga en brasklapp om att de kanske ändå kommer byta ut places mot något och bara håller masken. Men hur det än går kommer platsbaserade tjänster vara fokus för Facebook (och flera andra) under en längre framtid.

Hur som helst kändes det som att Facebook lärt sig något från Places, nämligen vikten av att inte pusha till sina användare i tid och otid. Ingen gillar att väckas av sin mobil med den inte direkt livsavgörande informationen att ”xxxxx är på café opera” och de verkar ha hajat det. Sam påpekade om och om igen att de inte tänker låta places pusha ut platsbaserade erbjudanden, istället kommer det synas i listan över närliggande ”places” Vilka som just nu har ett aktuellt erbjudande. Ni som använt Viber känner igen metoden. Det tråkiga är att Facebook inte retroaktivt applicerar dessa lärdomar (se exemplet ovan).

Spammar spotify din Facebook-feed?

Fredrik Öberg — Mon, 26 Sep 2011 20:21:46 +0000

De flesta av mina vänner på Facebook svär i detta nu sig blåa över att alla låtar man spelar skickas till sina vänners feed och tillika deras låtar spammar ens egen. Lösningen är egentligen ganska enkel.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

UPPDATERING 2011 09 29

Äntligen finns en permanent lösning! Peka på ett av inläggen från Spotify, klicka sen på pilen i högra hörnet av popupen och välj ”dölj allt från spotify”. Klart!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

I spotify gå till ”Preferences” och väl där under ”Facebook” avvaktivera ”Get personal reccomendations by….” och du kommer sluta spamma samt bli spammad själv.

Vill du ha rekommendationerna utan att lämna ut dina egna låtar? Då är det lite krångligare, du måste då (i Facebook)

1. Gå till dina kontoinställningar (pilen längst uppe till höger om ditt namn).
2. Klicka på ”Applikationer”
3. Klicka på ”Spotify”
4. Under ”Sekretess för applikationsaktivitet” -- klicka fram listan och välj ”Redigera”
5. Välj ”Bara jag” samt spara!

För er som gillar rörliga instruktioner:

www.youtube.com/watch?v=3-Zr_sGa9qM

Uppdatering
Facebook verkar ändå släppa igenom vissa låt-feedare. Förhoppningsvis en bugg de kommer fixa, men då är det bara att bli medieval och dölja händelsen. Klicka på pilen (som kommer upp när du går över notisen med musen) vid användaren och dölj händelsen. Efter några gånger börjar Facebook nedprioritera notis-typen och du slipper dem. Återkommer med en uppdatering snarast möjligt när det kommer ut en permanent lösning.

Företagssidor för google+

Fredrik Öberg — Mon, 12 Sep 2011 19:23:04 +0000

Många undrar vad företag som vill finnas på google+ ska göra. Redan i somras gick Christian Oestilien (produktchef på google) ut och bad företag att inte registrera sig med ”vanliga” konton. Då trodde de flesta, mig själv inkluderat att en registrering för företag bara var veckor bort, men väldigt lite har hörts sedan dess. Det man helt klart kan säga dock är att det kommer att finnas. Företagssidor är bland det mest framgångsrika funktioner Facebook har infört. Inte minst för att öka sina vinster från annonsering. Men även för att locka nya användare samt få användarna man har att stanna längre.

Google har släppt denna skärmavbild på hur en föreagsprofil skulle kunna se ut. Man ser föga förvånande integration av Google Maps och +1 knappen. Mittenkolumnen verkar vara egen html, likt Facebooks ”canvas tabs”. Förhoppningsvis kommer API-erna att likna varandra så man kan hålla både Facebook och google+ apps igång parallellt. Fans finns givetvis, samt även anställda vilket Facebook idag saknar en standardiserad funktion för. I högerkolumnen ser vi även ”Gnistor”, för de som missat den -- en sorts rekommendationstjänst för webbsidor som relaterar till ens intresse. Kort sagt, allt ser väldigt bra ut. Bara att vänta och hoppas att det händer snart, både för google+ och ens egen nyfikenhets skull!

Uppdatering 20111024
Senaste nytt från Google: